toveinthecity

Har haft väldigt ont i ryggen de senaste veckorna. Det tog mig 40 min idag att gå till jobbet, den sträckan som i vanliga fall tar drygt 20 minuter (om man går fort, tove-style), så blir det när man typ linkar fram. Tyckte lite synd om mig själv då, ska det vara så här för resten av livet liksom? Men nu ikväll så läste jag en artikel om en tjej som fått blodproppar från att ha ätit p-piller i några månader, hon låg i koma i några månader och måste nu lära sig att gå och leva igen. Avslutade lite fint med en film om en kille som satt i rullstol sen födseln. Sånna saker får en ju att se saker ur en annat perspektiv. Jag är glad så länge jag går, gråter om det gör ont, och sen får man ju bara bita ihop och komma igen. Man har ju ändå ett grymt liv runt om det här jävla diskbråcket. Tack alla för det :)